För en brukad och bebodd skärgård med rent vatten och rikt biologiskt liv i ett väl hävdat och med ömsint omtanke bebyggt kulturlandskap.

Om Skötselområden i skärgården
Intresset för att skydda och utveckla skärgårdslanskapet i vid mening tar sig många uttryck. Det gläder Gryts Skärvårdsförening som arbetar efter ingressens målsättning.

Politiskt engagemang och myndighetsinsatser.
Det är positivt att det folkliga skärgårdsintresset avspeglas i politiska beslut och myndighetsinsatser. Det kan gälla naturreservat, strandskyddsbestämmelser och regler inom Plan- och bygglagen som tillvaratar kulturella och naturhistoriska riksintressen. Vidare görs , regionala kartläggningar av natur- och kulturvärden samt aviseras planer på biotopskydd och andra relativt ingripande krav på reservat för skyddsvärda naturtyper i skogar och hagar. På sina håll vill staten inrätta nationalparker. I havet aviseras behov av fiskereservat och fiskevårdsområden av skilda slag. Även kommunernas översiktsplaner inriktas på landskapsvård. Listan kunde göras längre. Allt gillar inte alla och inte heller vi, men ingen kan bortse från att åtgärdernas utgångspunkt är ett legitimt folkligt skärvårdintresse.

Lokalt engagemang
Även om behovet av skydd och vård således erkänns av nästan alla finns det även tecken på att mängden ingrepp i ägarnas rätt att disponera sina fastigheter kan leda till opposition eller än värre till passivitet och misströstan. Erfarenheten av hur hårdhänt lagstiftaren tidigare handskats med ägarna och brukarna och deras rättigheter underblåser misstänksamheten mot nya ingrepp. Den i snålhetens tecken genomförda fiskeexpropriationen på 1950-talet samt den ur rättstatens och fiskevårdens synpunkt, förödande konfiskationen av handredskapsfisket av år 1985, är kanske de värsta exemplen i mannaminne.

Skärgården kan inte skötas av myndigheterna allena, även om de har en viktig roll. Ägarnas och brukarnas engagemang måste komma till. Systemet med privat äganderätt är den sedan århundraden bäst utprovade metoden för skapande av lokalt engagemang och resultatgivande arbetsfördelning. En praktisk variant av subsidiaritetsprincipen. Det var denna princip som låg bakom att våra förfäder under 1700-talet fick friköpa de hemman som de brukat sedan århundraden och som då länge ägts av kronan. Gustaf III uttryckte den bakomliggande ideologin så här i ett brev från Drottningholm av år 1778 "Är det för landets uppodling nödigt att äganderätt förblifver uti helgd på det att den iduge må niuta frukten av sin möda och sitt nedlagda arbete." Vi tror att skärgårdens natur- och kulturvård och den levande skärgård som är ett av målen för den statliga skärgårdspolitiken skulle befrämjas, om denna tankemodell vunne kraftfull anslutning hos lagstiftare, hos berörda myndigheter samt hos skärgårdens lokala intressenter och lades till grund för praktiskt agerande:

Skärgården är ett kulturlandskap.
Skärgården är vårt yngsta övervattenlandskap. Det har aldrig legat obrukat som en vildmark.. Så fort ett grund kom upp ur havet blev det en säl- och jaktbåda. När hällan vuxit till en holme med gräsmarker och skog blev den betad. Om ön blev större blev den centralpunkt i ett hemman med bostad, åker, äng och hage som kärna i ett familjeföretag med lantbruk, fiske, jakt, och sjöfart som bas. Det är i själva verket skärbons försök att finna sin bärgning som skapat den skärgård som Strindberg, Axel Sjöberg, Evert Taube och Astrid Lindgren och en lång rad författare, konstnärer och musikanter lärt oss att älska. Utan skärbons fortsatta bruk och hävd av skärgården kommer detta älskansvärda landskap att försvinna och skärgården att förvandlas till en obebodd och snårig vildmark som aldrig tidigare funnits, men som då breder ut sig på områden som ej omvandlats till vintermörka villastränder eller perspektivfönsterkransade bergknallar.

Naturvård i skärgårdslandskapet är således även kulturvård. Landskapet är ett kulturlandskap. I dag kan detta sägas omfatta även faunan. Örnen har både utrotats och räddats av människan. Något liknande kan gälla torsken och antagligen även övrig vattenfauna. Allt är, på ont och gott, påverkat av det som i vid mening kan kallas vår odling. Med ett finare ord vår kultur. Det som traditionellt kallas naturvård respektive kulturvård kan inte hållas isär annat än av praktiskt/administrativa skäl. Båda områdenas företrädare liksom de som har ansvar för det småföretagande näringslivets villkor måste samarbeta med beaktande av ovanstående skärgårdssamband.

Skärbon är länken mellan natur och kultur.
Det kan visa sig biologiskt riktigt och nödvändigt att inrätta fredningar och skötselområden för att skydda olika fiskarters bestånd liksom den biologi som är förutsättningen för fiskens reproduktion och uppväxt. Fiskens bestånd är i sin tur en länk i den kedja som gör det möjligt för fiskätare av skilda slag att fiska och överleva i skärgården. Till dessa fiskare hör emellertid inte bara hägern, skraken och skarven utan även den brukande och vårdande människan. "Homo sapiens archipelagus" är skärgårdsnaturens viktigaste biologiska varelse och samtidigt dess nödvändigaste kulturbärare.. Även denna skärbo måste därför i skärvårdens namn ges goda näringsmöjligheter. Basen bör vara bruket och vården av de egna ägorna. Skärhem-manets genom seklerna viktigaste beståndsdel och äga är den privata fiskerätten.

Ett praktiskt exempel
Om skötselområden till skydd för fisken skall bildas bör de därför upprättas i nära samarbete med de skärbor som känner, äger och brukar sin skärgård. Områdenas lokala vård och tillsyn vinner på att uppdragas till skärborna. I de flesta fallen torde det vara till fördel för skötseln och för insynen i skyddsobjektets status, att brukarna får fortsätta sitt traditionella och småskaliga fiske. Det skall givetvis då ske i nära samarbete med lokalt verkande företrädare för de fiskevårdande myndigheterna och vetenskaperna. Fiskevården borde därför alltid ske i former som även bevarar fiskarekårens kunnande och så att skärborna kan få fortsatt bärgning både som fiskare och vid behov som väl lönade fiske- och skärvårdare. På motsvarande sätt borde övriga skötselområden och vårdinsatser även på öarnas stränder och land, i deras skogar, ängar och bebyggd landskap kunna utformas så, att de bidrar både till att vårda naturen och kulturlandskapet och så att vården bidrager till skärbons överlevnad.

Utan en bofast befolkning som kan leva på att i samarbete med övriga ägare och skärvårdande myndigheter vårda och utveckla landskapet och näringslivet i skärgården, blir statens skärgårdspolitik ett slag i luften. Det kommer som sagt aldrig att vara praktiskt och ekonomiskt möjligt att sköta skärgårdens kulturlandskap inklusive dess biologiska och kulturella liv enbart med anslag, centralstyrning och byråkratiska metoder, hur viktiga dessa redskap än är.

Inget nytt under solen annat än önskan om ökning av attackens tyngd De här redovisade sambanden och synsätten är givetvis inte nya, främmande eller originella. Goda exempel finns på att tankemodellen tillämpats i enskilda fall. Kanske mer på myndighetsnivå dock, än på rikspolitikens nivå. Det vi pläderar för är en mer medveten och samordnad "attack" av angivet slag. Ingen åtgärd eller reform som påverkar skärgårdens landskap, fiske, näringsliv och turism, bebyggelse och befolkning bör hädanefter genomföras, utan att dess bidrag till skärbons överlevnad som småföretagare beaktats med minst lika stort allvar som örnens, torskens eller blåstångens överlevnad numera, förhoppningsvis, beaktas i all samhällsplanering.

Skärgården är en pärla - av naturen skapad - och av kärleksfulla händer vårdad.*

*En travesti på en gammal skärbos beskrivning av sitt hemman inför överlämnandet till nästa generation

GRYTS SKÄRVÅRDSFÖRENING/Per Gräslund